Miranda: Den femte tanden...

...har tittat fram och fler tycks vara på väg. Jag lovar att det numera känns när lilla fröken biter ifrån. Föräldramisshandeln når för övrigt nya höjder varje dag. Imorse tryckte hon in sin vassa lilla tumme i min ena näsborre, djupt, djupt, och sedan tryckte hon till. Aj, aj!!! Aaahh! Förvånande nog uppstod inget blodvite. Det gjorde det däremot igår kväll när jag spontant drog bort en visdomstand hos tandläkare. Det ömmar rejält fortfarande men det är väl inte så konstigt med tanke på vilken bete tandläkaren drog ut.

Annars är det full fart här hemma när det gäller det mesta. Hundarna lever farligt, särskilt Morris som ju tycks besitta en speciell dragningskraft på lillan. Även Flisa får utstå viss behandling och det är helt otroligt hur snäll och tålig hon är. Inte ett pip säger hon om Miranda tar ett hårt tag i pälsen eller öronen. Morris däremot blir irriterad och går därifrån om han får utstå sådan behandling.

Det promeneras friskt här hemma nu så jag antar att krypandet snart är ett minne blott. Överhuvudtaget går det så snabbt nu. Sedan flera veckor tillbaka kan Mir bläddra fint i böcker och ikväll noterade jag att hon försökte borsta håret på sig själv. Klättring tycks vara ett specialintresse hos lilla fröken. Enligt rapport från Fredrik försöker hon hela tiden klättra upp på rutchskanan när de är på öppna förskolan och här hemma klättras det oxå när tillfälle ges.

Slutligen tänkte jag berätta om lilla frökens aptit. Den är enorm! På allt. Maten, livet, allt. När det gäller maten slinker det mesta ner och när skeden närmar sig munnen gapar hon så stort att hon nästan vänder ut och in på sig själv. Favoritmat? Det mesta verkar det som. :)