Så. Nu ska alltså Mir betraktas som inskolad på dagis. Imorgon blir den första dagen då hon ska vara där utan mitt sällskap. Hur känns det? Bra antar jag, även om det hela egentligen känns ganska märkligt. Vårt lilla stora barn som snart är 1,5 år ska hädanefter spendera större delen av sin vakna tid på dagis. Hon kommer att vara på dagis mellan cirka 8-17 om dagarna, vilket betyder att vi kommer att få träffa henne högst 4-5 timmar om dygnet under veckorna! Frågan är då vad vi ska hitta på under dessa värdefulla timmar. Kanske ska vi vara trötta och stressade föräldrar som tjafsar med ett trött och tjurigt litet barn? Ät maten nu. Plocka upp strumporna. Ta inte den där! Sluta grina nu!! Kläng inte på mig!!!
Eller kanske försöker vi nyttja denna dyrbara tid till att försöka ha det lite trevligt. Kanske är det värt för en morgontrött förälder att gå upp en halvtimme tidigare på morgonen för att undvika stress och tjafs för att komma iväg till dagis och jobb i tid? För att få en harmonisk frukoststund tillsammans. För att hinna prata med varandra.
Hur gör man egentligen?
Vi inser att det blir ett klurigt pussel att lägga framöver. Vi ska båda jobba heltid eftersom ingen av oss har lust att jobba lika mycket som nu men få mindre lön varje månad. Tillvaron framöver kommer säkerligen att bli schemalagd i detalj.
Vi får hålla tummarna för att det kommer att funka med dagis. Jag känner tillförsikt inför det. Inskolningen har ju gått jättebra och under de fyra dagar jag varit med Miranda på dagis har jag med egna ögon sett att personalen månar om barnens bästa. Förskolechefen har dessutom som ambition att dagiset ska bli bäst på att ta hand om barn, på att följa läroplanen, att ha nöjdast föräldrar, etc. Det låter bra i mina öron. Jag gillar när det finns högt ställda mål och ambitioner för det talar för att det finns ett driv och en vilja.
Jag är övertygad om att Miranda kommer att trivas bra på dagis. Hon är en liten tuffing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar