Nappavvänjningen del II

Så här fortskred gårdagen när det gäller nappfrågan.

Efter vällingen var hon arg och ledsen och vägrade att somna. Efter en snabb överläggning mig och Fredrik emellan slutade det med att Mir fick ta hans plats i vår säng och han fick låna hennes rum. Jag tror aldrig att hon var så söt som då, när hon låg bredvid mig i sängen. Munnen plutade och ögonen tittade långt ut i fjärran. Älskade barn. Sedan började ögonlocken klippa och efter en stund somnade det lilla livet. Så skönt.

En timme senare vaknade hon med ett vråååål. Och fortsatte att vråla. Och sparka. Och slåss. Jag fick hålla henne i famnen och återigen sjunga bä bä vita lamm, vilket hjälpte föga. Hon vrålade hysteriskt en bra stund och många gånger tänkte jag att nu går jag och hämtar den jäkla nappen så att vi båda (och grannarna) får frid. Efter en stund slutade hon skrika och somnade om igen.   

Nästa vrålattack uppstod någon gång mitt i natten. Återigen gjorde jag meningslöst försök med bä bä vita lamm. Den här gången tystnade hon dock snabbare. Vi somnade om.

Nästa gång hon började skrika var kl 6.20 och då var det lugnt för vi skulle ändå upp.

Pust och stånk, vilken natt! Dagen idag på jobbet gick i trötthetens tecken och det kändes som om jag inte var särskilt långt ifrån en migränattack.

Kvällen ikväll då?

Hittills är allt läskigt lugnt... efter att Fredrik läst ALLA hennes böcker (det är ganska många) somnade hon själv utan särskilt mycket kink. Än så länge sover hon. Vi får se vad som händer efter vällingen. Dam dam dam.

To be continued.

Ps. Tänk om det är så bisarrt att hon redan nu är avvänjd!? Ds.