Bortskämd?

Efter en och en halv dag ensam med lilla tandfröken (och Morris) är jag enormt glad och tacksam över att jag inte är ensamstående. På flera sätt är det nog bra att spendera mycket tid ensam med sitt barn. Det känns som om jag och Miranda får chansen att lära känna varandra ännu bättre än normalt. Jag tvingas öva på mitt tålamod, som ju tyvärr inte är det bästa alla gånger. Just nu är det jag och bara jag som kan finnas där för Miranda. Och jag måste finnas där precis hela tiden. Det spelar ingen roll hur trött, grinig, less och hungrig jag själv är - om Mir behöver mig kan jag inte lämna över åt någon annan. Hur märkligt det än låter är det faktiskt lite av en utmaning. Jag är ju van vid att Fredrik finns där och delar allt ansvar med mig. Det sköna med att vara två är att någon av oss alltid har den lugnande rollen. När den ena av oss är trött och inte orkar mer, träder den andra in och lugnar, tar ner. Vi lugnar varandra, men framförallt Mir. För henne finns det alltid en trygg famn hos någon av oss. Det är liksom en oskriven regel mellan mig och Fredrik. Bara en av oss får flippa.

Nu är jag ensam och tvingas anstränga mig mer än annars. Det är utmanande att tvinga mig själv att hålla mig lugn när ungen övertrött skriker så att öronen håller på att sprängas på mig och vägrar komma till ro samtidigt som jag stressad tänker på att stackars Morris behöver ut och rastas för en halvtimme sen. När jag trots min stress och irritation lyckas vara den trygga famnen för mitt lilla barn som jag älskar så mycket att det gör ont, när hon äntligen somnat in och bäddas ner i säng, då känner jag mig så jädra stolt. Jag fixade det!

Egentligen skäms jag lite över att berätta detta. Jag menar, precis så ska väl en förälder vara "per automatik"? Alltså, det är väl knäppt att känna stolthet över något som borde vara så grundläggande i ett föräldraskap?

Som sagt, jag är så oerhört tacksam över att jag har någon att dela denna barnresa med!