Den tid du nu levt med oss har varit alldeles underbar och tidvis väldigt jobbig. I början, under dina första veckor i livet, var det inte helt enkelt att landa i tillvaron med dig. Missförstå mig inte, du har hela tiden varit helt och hållet välkommen (du skulle bara veta hur efterlängtad du var!). Det var bara det att det var lite förvirrande att bli förälder, trots att vi hade haft ordentligt med tid att förbereda oss under de nio långa månader du växte i min mage.
Du kom vrålande ut i världen. Alltså, du hann inte ens ut innan du vrålade. Och du har fortsatt att vråla, högt och bestämt, men inte utan anledning. Nu när det har gått sex månader sedan ditt födelsvrål, har jag och din far blivit lite bättre på att tolka dina signaler och göra dig nöjd. Det händer dock att vi fortfarande misslyckas och då låter du oss få veta det. Det är bra. Jag gillar ju rak kommunikation, även om det kan vara lite jobbigt mellan varven.
Mir, du är en underbar liten människa! Vi är glada och tacksamma varje dag för att du finns hos oss. Livet innan dig var bra men sedan du kom till oss är det ännu bättre! Ibland svindlar det lite när jag tänker på vilket stort ansvar din far och jag har att ta hand om dig och leda dig framåt genom livet till dess du kan klara dig själv. Redan nu tycker jag du verkar vara en stark och trygg liten människa. Jag vill att du ska fortsätta vara det under hela din uppväxt och in i vuxenlivet. Jag vill att du genom livet ska bära med dig känslan av att du är värdefull precis som du är och att du är älskad för att du är du. Jag och din far ska därför göra allt för att finnas där för dig. Vi ska lyssna på dig. Se dig. Bekräfta dig. Älska dig.
Jag är härmed vittne till att ni har lovat Miri detta. Om detta inte upprätthålls kommer jag utnämna mig själv till gudmor, förklara er som avlidna och ta hand om henne själv ;)
SvaraRaderaPuss!