Fort! Fortare!!

Andra advent. Vi vaknade till en lägenhet i totalt kaos. Diskberget i köket hotade välta in i matrummet. Golvet i vardagsrummet var täckt av framrivna gamla gravidtidningar och Residence, vissa halvt söndertuggade (gissa av vem!?). Nå, vi beslutade oss för att fly röran. Vi packade in Mir i overallen med pyjamasen på, tog med hennes gröt och for till Scandic vid Brommaplan och åt frukost. Mir försökte kladda ner stället så mycket hon kunde med kiwi, äggröra och annat mumsigt som kom i hennes väg. Om någon medmänniska behagade le mot henne (läs bekräfta) var lyckan gjord och smajlspexandet ville aldrig sluta. Söt var hon, den lilla, lilla människan, där hon satt och njutningsfullt stoppade in köttbulls- och prinskorvbitar i sitt lilla gap med ett perfekt pincettgrepp och halvslutna ögon.

Ute är massor av snö och idag faktiskt inte särskilt kallt så vi tog oss till granskogen här intill för en stund sedan. Hundarna lekte och Mir åkte i sin knallrosa bebispulka. Hon morrade nöjt och tjoade när det gick lite snabbt. Ju fortare desto bättre. När hon blir tillräckligt stor för Gröna Lund ska vi köpa årskort och åka, åka, åka.

Och nu är Fredrik och Mir i stan för en fika medan jag njuter av lugnet och tystnaden här hemma. För en ensamvarg är det guld värt att få en stunds vila från flocken. Jag ska nog lägga mig i soffan och läsa lite, gärna med en varm hund på fötterna. Kanske slumrar jag till en stund.

I kylen ligger en gigantisk klump hemgjord och överkryddad pepparkaksdeg (grymt god hehe). Nu när Mir finns känns det plötsligt viktigt att börja skapa egna traditioner, till exempel pepparkaksbak (eller kanske snarare degätande för alla vet ju att degen är godare än kakorna). Med tanke på hur vild Mir är kommer det dock att dröja innan vi skaffar julgran, åtminstone så länge den inte är väggfast.