Så i fredags kväll öppnade jag dörren till vår lägenhet efter tre långa och trevliga dagar i Göteborg. Miranda tjöt av glädje och kom krypande mot mig snabbt, snabbt, snabbt. Lycka. Lycka att äntligen komma hem till mitt livs största kärlekslycka igen. Lycka att hon älskar mig tillbaka så mycket.
Efter tre dagars bortavaro var det fascinerande att se hur mycket som har hänt med lilla Mir. Plötsligt försöker hon resa sig upp utan stöd. När jag går med henne vill hon helst släppa taget och försöka gå själv. Hon kan stå själv i flera sekunder. Plötsligt kan hon så mycket vår lilla älskling.
Helgen har varit mysig med besök av Mirandamormorn som nu sitter på tåget hem till Ångermanland. Tyvärr har lilla fröken inte varit sitt piggaste jag idag, förmodligen på grund av tandsprickning. Vi erkänner att det var lagom kul när badrumskaklet sprutlackerades i senapsgult... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar